Alla dagar ska bli igår
oktober 1, 2009
Och alla ska vi dö.
Den här bloggen är numera död.
Livet går vidare på:
En invändning med tyska anspelningar
juli 19, 2009
Jag åker ut till Vaxholm. Ligger på taket på båten och tittar ut i stratosfären. Tre nätter i rad hade jag vaknat på natten utbogserad ur drömmarna av kapten ångest och alla hans monstermatroser som uppvaktat mina fotsolur i sömnen och lämnat mig echaufferad och hyperventilerande i mörkret rädd för att mina lungor var fulla med tuggummi. Men nu ligger jag där på båten alltså. På väg ut till Vaxholm. Ovanför mig sommarhimlen, bredvid mig någon speciell. Och infrastrukturläget i det neonlandskap, någonstans på den här sidan huden och alla ådror där bland alla kolatomer och kosmisk bakgrundsstrålning som gör sitt bästa för att visa att allt har en början, fortfarande i ett skede där det vimlar av cementblandare, svordomar och asfalt som inte asfalterats mer än något som kan säljas till någon som är ute efter någonting som är färdigt.
- Helvete, var är mitt lypsyl. Här försöker man ta hand om sin mun och…
Hon,
– Här!
Jag,
– Du, docka!
Och båten delar Stockholm i babord och styrbord och mina tankar tar flygrutten tillbaka till allt som någon annan aldrig sa.
I mitt huvud bestämmer jag.
– *Något ohörbart, kanske på tyska men det kan lika gärna vara polska så otydligt är det*
Sen på svenska,
…och det var därför jag var tvungen att dra.
Jag, typ
- Ja, när du säger det så förstår jag precis
och hon fortsätter,
- o hade jag inte dragit hade jag levt kvar där vid din sida som din musa tills du blev döv
o jag,
– Och dina stämband…
Hon,
-Ja, dem också. Dom hade brunnit upp. NEJ. Dom hade exploderat. Kan du fatta det?
Jag.
– Imploderat?
Hon.
– Vilket som. Jag hade vart världens första tjej med exploderade stämband. Och du hade varit världens dövaste idiot.
– Jag tycker ändå
(att det är baklåst dumt att be någon att aldrig höra av sig mer. Om man råkade vara god vän med Hitler innan han slog igenom kanske man hade adresserat honom något liknande när han ringde mellan alla hätska torgmöten och föreslog boule i någon park i Berlin, men ja menar annars är det väll ett uttalande som man bara kan förlora på? )
…mumlar jag precis innan jag vaknar igen och trillar ner från taket till ett bord i cafeterian och upptäcker att jag redan är framme i Vaxholm. Där, precis bredvid mig, ser du? Någon som ser ut att vara en tysk turist på väg till närmsta grill på Vaxholm för att käka korv.
Schnell Schnell, hör jag honom redan frusta. Ich muss meine tägliche Wurst haben, jetzt!
Sen börjar gubben prata dalmål och jag går av och köper korv.
Quimologi
juni 25, 2009
Utpräglat
juni 22, 2009
Det är något med vissa städer, vissa människor, vissa känslor i kroppen som alltid gör det lika svårt att åka ifrån dem.
Börjar vid busshållplatsen vid Ulvsundaplan fortsätter Ulvsunda industriområde ner i en magisk kvadrat runt Ulvsundasjön vidare längs Tranebergs strand över Minneberg och Traneberg tillbaka upp genom Ulvsunda industriområde igen men jag springer ifrån ingenting och vid busshållplatsen på Ulvsundaplan väntar de fortfarande på samma buss.
På duschgolvet med kokhett vatten och aloe vera kan man gnida bort sånt som svider.
Försöka rita av en känsla bland ångorna på spegeln i imman,
kvällar och nätter försvinner fort.
Packa väska,
krama hejdå.
Kliva på en buss med en laptop som man snart räknar in i sin egen kroppsvikt.
Och det är något med vissa städer, vissa människor, vissa känslor i kroppen som alltid gör det lika svårt att åka ifrån dem.
Jag sitter kvar i solen utanför skolan och väntar en stund men något man aldrig sett förut dyker inte upp nu heller och jag har redan börjat gå hem med mina nya pjuks när jag tänker på att de gamla fåniga fåren, de rabiata raketerna, de desperata dubbletterna och alla andra idioter på NA/AA fick fel.
Och det här tror ni kanske att jag skriver bara för att bygga upp det här inläggets dramatik, men på vägen hem möter jag en vit tiger.
Fastkedjad runt ett gammalt rostigt avgasrör bakom OKQ8 RYTER den åt mig.
- Sätt på dig din ryggsäck och kom hit pojk. Kom hit och låt mig slita upp din bröstkorg, låt mig gräva ut ditt hjärta och äta upp det på asfalten tillsammans med alla delar av din hjärna som du tänker med du vet var du hamnar annars…
(morrar olycksbådande)
Jag ger den ett hånflin när jag förstår vart den är på väg men låter den fortsätta.
…för eller senare hamnar du och resten av ditt sorgliga tomma skal bakom galler i fängelse, på institution (PÅ INSTITUTION, UPPREPAR TUSEN FÅR UNISONT I MITT HUVUD PÅ EN GÅNG) eller dör i blodiga plågor på golvet i en hög med kokain, fortsätter den ÄNDÅ.
RYTER igen.
Och jag bara stirrar på tigern med mitt hånflin. Fiskar upp mitt splitternya körkort i luften.
- Ni vet säkert mycket om en del saker men ni vet ingenting om mig. Allt är mitt fel. Hör ni det?
Långsamt och tydligt som en välartikulerad dramatenskådis närmar jag mig tigern.
Dessutom är jag för välartikulerad för att vara sjuk, eller hur alla andra eller hur????
- Ingen annan bär ansvaret för mitt liv. Ingen påhittad sjukdom eller gud, bara jag. Ingen höll en pistol mot mitt huvud och tvingade mig att börja älska droger. Det var bara jag, hela tiden, ingen annan och bara jag kunde ta mig ur det, tog mig ur det. GÅ och hjärntvätta någon annan.
Tigern ryter inte längre utan försvinner som en feg liten reflex ur synvillan ner i en brunn.
Ingenting är nödvändigtvis vad det synes vara.
När jag kommer hem sätter jag mig och skriver upp en mening jag fått i huvudet för att komma ihåg vad jag ska hänga upp det här inlägget kring. Jag brukar alltid vika ihop såna där halvviktiga lappar och stoppa dem i ett gammalt VHS-fodral innehållandes det skitviktiga band som jag spelade in VM-krönikan från 94 på. När jag börjar vika ihop den här halvviktiga lappen fastnar tre, två, ett min blick i något på baksidan.
Inser en halv sekund senare att de fick rätt ändå…de gamla fåniga fåren, de rabiata raketerna, de desperata dubbletterna och alla andra namnlösa idioter till alkoholister och narkomaner.
Ett stort emblem uppe i högra hörnet ljuger inte.
Institutionen för kommunikation och design.
Viker upp min halvviktiga lilla lapp igen och skriver till två ord på den. Viker sen ihop den till ett litet flygplan och kastar ut det i den svenska försommaren.
Verkligen ingenting.
Mitt universum, ditt universum – Mörbylånga
maj 16, 2009
Axel hyr en bil och vi åker över bron till Öland och nu kommer jag inte längre dö utan att ha varit i Mörbylånga. Vårsolen smeker kvällen rödgul och varm och vinden som viskar den mörkblå och kall i konturerna flyger iväg med våra tankar till stjärnorna i våra egna universum.
På varsin stjärna står vi sen och blickar ut över varandras världar, som två män från olika kulturer står vi där med våra mössor i handen och lär oss saker som vi inte visste om att vi inte visste om.
Eller så ligger vi i varandras soffor i den toppvåning där vi båda råkar ligga allt som oftast och rita stora planer på våra väggar och byter tankar som barnen bytte hockeykort när människor som Axel och jag var barn.
- Ser du Axel…, ser du alla byggställningarna?
- Undra hur många våningar det finns över oss…
Mitt universum, ditt universum, som två gigantiska byggarbetsplatser i väntan på bygglov i väntan på vad som helst (utom Martin Timell).
Enas på en nybliven himlakropp om att ingen av oss hittat vad vi letat efter än och att tanken på en kvinna med ett eget universum inom sig där ute för stunden känns lika aktuell som de där bilarna som brukar flyga omkring i städerna i nästan alla filmer om framtiden.
- Jag får väll skaffa ett bra jobb istället, säger jag. Och en fet hemmabioanläggning.
Planeter och månar, stjärnor och hjärtformade blåmärken,
- Axel,
kvinnor är vampyrer!
Ditt splitternya flygcertifikat…
maj 10, 2009
…och toppen av natten tillbaka till dig.
Wall notes – Facebook pt 1 – Som nyktra alkisar
maj 9, 2009
Rebecca, 05 May at 14:54: Jag dricker sjukt mycket kaffe.
Axel, 07 May at 22:47: Siete un amico in oro. Sto osservando in avanti a questo fine settimana, state andando essere un aiuto enorme nella mia ricerca di non ritenere solo e triste!
Joaquim – Rebecca, 07 May at 21:22: Jag äter sjukt mycket havre. Det ska jag sluta med. Min mage är helt fucked up. Dessutom frossar jag i rött kött. Kom hit och rädda de stackars djuren från min hunger, Rebecca, de behöver dig, jag behöver dig. Varför kommer du aldrig?
Joaquim – Axel, 09 May at 09:20: Dito min fina vän!
Rebecca, 08 May at 11:02: Jag blir helt mållös…och frustrerad. Ge fan i djuren och ät mer havre.
Olivia, 08 may at 14.04: Äh ge fan i havren åh lämna det till djuren, så vi kan äta dem.
Rebecca, 09 may at 12:46: Blir man så inskränkt av att bo i Kalmar?
Joaquim – Rebecca, 09 May at 20: 45: Ja, både jag, Olivia och djuren ser snart bara väggarna i vår trånga lilla lada. Och aldrig kommer någon hit och vädrar! Inte konstigt att vi utvecklar kannibalism. Allvarligt så är svaret på frågan NEJ. Det är den tyngsta anledningen till att jag aldrig skulle kunna bo så här… allt folk med sina trånga utrymmen. Klaustrofobin och jag vill bara skrika – ta mig härifrån! Mitt hjärta hör hemma i en stad av storlek NY. Men sen går vi ändå upp ur sängen och försöker igen. (Som nyktra alkisar.) Bara idag också.
Joaquim – Rebecca, 09 May at 20:47: Varför dricker du så mycket kaffe?
200, I denna ljuva sommartid; Tonart: Ess-dur
maj 8, 2009
Vi brukade gå i julbön förr i tiden.
”Det är så stämningsfullt med alla ljusen”, brukade mamma säga.
Hon hade inte räknat med organisten.
De två sista åren vi gick i kyrkan på julafton avslutade han alltid julbönen genom att gå lös med ett fullständigt vansinnigt stycke i ett tio minuter långt crescendo där han verkade göra upp med både prästen, gud och valda delar av sin barndom.
Resultatet blev att man lämnade kyrkan med hjärtklappning, och för egen del också en liten overture till en panikångest innanför bröstet lagom tills man landade i det kalla baksätet på pappas bil. I framsätet fiskade mamma alltid upp sin astmaspray ur handväskan och inhalerade.
Och känslan,
- inte helt olik den jag fick när mamma och pappa bestämde sig för att åka iväg till Blå Stjärnan och avliva Sandra (vår gamla hund), berättar jag för farfar i soffan minst tio år senare.
Året därpå eller minst nio år tidigare, pratade mamma med prästen och undrade försiktigt hur tanken med det sista stycket var som det året hade återkommit med toner som nu dröp av minst 365 obesökta terapitimmar till. Och prästen bara nickade med sitt stela leende och svarade ungefär att det alltid var lika trevligt när julen kom.
Nästa jul gick vi inte i julbön.
Och så och men. Idag var vi tillbaka. Allihopa utom farmor och farfar, mormor och morfar, min ena syster och Sandra. Systerdöttrar ska döpas och jag sitter i bänkraden och lyssnar på prästen.
- DÄM som vandrar med Jesus vandrar alltid i ljuset och är aldrig ensam.
Jag vandrar ensam i mörkret, skriver jag på min ljudlösa mobil, det har jag alltid gjort. Sparar det bland 80 andra utkast som jag kanske kommer skicka iväg någonstans en dag men jag knäpper aldrig mina händer. Upp och ner i bänkraden mest hela tiden, som ett mojnat hela havet stormar.
- Då får församlingen resa sig upp när vi läser nattvardsbönen.
Prästen tillslut märkbart irriterad eftersom ingen i vårt sällskap direkt brukade kryssa för regelbundna kyrkobesök i sina kalendrar i slutet på veckan och eftersom det syntes så väl.
Jag tänker att man i dessa tider tämligen enkelt borde kunna smälla upp en skylt. Skulle man resa på sig kunde det lysa ”Upp” i röda bokstäver ovanför predikstolen. När det gick bra att sätta sig igen skulle det kunna lysa ”Ner” i gröna.
Till slut tar allt äntligen slut och min systerdotter är upptagen i gubbarna på övervåningens familj.
-Varför hänger det en dansk flagga där framme vid Jesus? undrar mamma sen, för det gjorde det.
- Bra fråga. Prästen är kanske dansk, föreslår jag.
Mamma snirklar in frågan i samband med kyrkkaffet.
- Det där är Jesu flagga, svarar prästen bestört.
Never the less.
- Det tror jag inte danskarna vet, flikar jag in.
Snart i ett baksäte på väg därifrån igen.
Jag kan flyga, jag är inte rädd
maj 2, 2009
Fördelen med att åka buss till Stockholm är att man får se så många platser på vägen som man inte skulle vilja stiga av på.
Har man ingenting annat att göra kan man vara glad för det varje gång man åker förbi.
Första stopp, Oskarshamn.
Mitt liv har kanske inte varit så dumt ändå.
Ni ser.
I Västervik andas jag mest ut.
Snart anar jag ju ljusen och suset från Time Square bakom ett gathörn i mitt huvud. Brummandet från tusentals taxibilar kör mjukt iväg med musiken i mina hörlurar som jag ändå är trött på. Gungar iväg med mitt hjärta till pulsen som jag älskat sedan jag insåg att mitt hjärta alltid slagit hårdare än det där hjärtat som är avbildat på baksidan av mellanmjölkpaketen.
Susar, kom hit, vi längtar efter dig, du längtar efter oss…
Vännerna och alla flickor jag försökt älska. Melankolin som alltid dröjt sig kvar ändå. Vart jag än befunnit mig har den längtat bort med mig. Barcelona, Paris, Stockholm. Ni hade inte en chans ni heller.
När jag kommer fram till Norrköping kan jag nästan rita av den pepsiflaska i neonljus som reflekterats från en av alla tiotusentals reklamskyltar i soldiset utanför fönstret hela vägen från Västervik när jag inte tittar ut.
Snyggt, visst, men alla vet att Cola är godare än Pepsi.
Och det fortsätter så där. En bild avlöser en annan och ungefär när jag lämnat den lilla italienska pastaaffär i Bronx där jag tänker köpa min canneloni inser jag att vi befinner oss
- I Nyköping. Här gör vi ett litet stopp för den som vill gå ut och sträcka på benen.
Hellre går jag in på toaletten och begår harakiri med gaffeln som jag nyss petade i min medhavda kycklingpasta med, tänker jag.
Sen går jag ut ändå och sätter mig på en bänk i solen någonstans i ingenstans. Nyköping, var det inte här Ultima Thule kom från?
Help me Rhonda.
Jag måste sluta vara rädd för flygplan.
